VÅR FÖRLOSSNING

På onsdagkväll den 6:e såg vi som vanligt på Efterlyst och Hell's Kitchen på kvällen. När det var slut skulle vi gå och lägga oss och när jag kom från badrummet in i sovrummet fick jag ont i magen på ett lite annat sätt än vad jag haft innan. Sa till Robin att "Det här var nog en riktig värk för den kändes inte som dom jag haft innan".
Nå inte tänkte vi så mycket mera på det utan gick och la oss men jag fick ont kanske 4 gånger till så att jag vakna och då kollade jag klockan, exakt 23 minuter mellan gångerna jag fick ont.
Lyckades somna ändå och 03:05 vaknar jag av att det gör lite ondare och då kunde jag inte somna om för det var helt omöjligt att ligga stilla. Nu kom värkarna med ca 7-10 minuters mellanrum och dom höll i sig kanske 30 sekunder.
Robin vaknade (troligtvis av att jag låg och vred och vände, eller kanske jag väckte honom ? Minns inte) och han hjälpte mig att tejpa fast TENS elektroderna på ryggen och så satte jag igång apparaten och varje gång jag fick ont så började jag andas som jag lärt mig ; In genom näsan, ut genom munnen, in genom näsan, ut genom munnen osv...

[TENSapparat är en liten dosa med knappar på som man kopplar elektroder till och sätter på olika ställen på kroppen för att lindra smärta, vid förlossningsvärkar placerar man elektroderna i svanken och det känns som att få små stötar typ, det pirrar och har sig.]

Vet inte hur länge jag höll på så men efter ett tag kunde jag inte ligga ner längre så gick upp och gå lite, satt i soffan och försökte bara koncentrera mig på andningen och läste igenom lite papper om andning och om när man ska åka in mm.
Till slut kopplade vi bort TENSen och jag gick och ställde mig i duschen, vågade inte sitta ner ifall jag inte skulle ha kommit upp igen, hah. Inte vet jag väl om det hjälpte nå vidare att duscha på magen varje gång det gjorde ont, till slut fick jag så jäkla varmt så jag kunde inte stå där längre.
Och inte hjälpte TENSen heller nå mycket, kändes bara som att få massage i svanken och visst var väl det lite skönt men det tog ju inte alls bort någon smärta i magen som det är tänkt.

Började få ondare och ondare för varje värk som kom och Robin låg i sängen med telefonen och tog tid medan jag gick runt i lägenheten och ropade "NU!" varje gång en värk började och slutade. Jag fråga inte honom om tiderna för jag ville inte veta just då, kände att jag bara måsta fokusera på andningen och försöka koppla bort smärtan.

Ringde mamma och bad henne låsa upp hemma hos dom så Robin kunde hämta pilatesbollen men hon sa att det nog inte var på gång riktigt ännu, att det skulle ta ett bra tag till trodde hon.

06:05 var klockan när jag ringde in till BB för då hade värkarna kommit med 5 minuters mellanrum och hållit i sig i ca 1 minut åt gången och hållit på så i ungefär 2 timmar, enligt papprena vi har fått så skulle man ringa in då så det gjorde jag. Hon jag pratade med sa att vi nog skulle stanna hemma så länge vi kunde eftersom jag var förstföderska. Blev just då lite besviken men så här i efterhand så var det nog lika bra att vi väntade en stund till. Vid det här laget började mina värkar ha 3 minuters mellanrum och hålla i sig lite mer än 1 minut men det berättade inte Robin för mig för han visste att jag bara skulle blivit så hispig då. (Och jag märkte inte heller att det var kortare mellanrum)

Fortsatte att gå runt och ställde mig en stund i duschen igen men det var bara varmt och jobbigt att stå där och började slutligen må illa så hann inte ens torka mig innan jag måsta sätta mig på golvet framför toaletten och spy. Fortsatte må illa och kom på det där med spinaetaggarna som sitter i bäckenet, det är det trängsta stället och man kan börja må illa när barnets huvud passerar där. Tänkte att "Nej men så kan det ju inte vara redan heller, det är nog bara jag med min vanliga tur som spyr hela tiden".

Gick och satte mig på pilatesbollen i vardagsrummet och rullade lite, Robin gav mig ett glas isbitar som jag snabbt knaprade i mig, vetekudden på magen hjälpte inte heller längre och det var rätt så jobbigt nu. Satte mig i badrummet på golvet igen för jag mådde illa men spydde inte mera. När klockan var lite före 08 sa jag åt Robin att han måste ringa in för jag hade så ont så jag orkade inte prata. Vi hade tidigare under natten packat ner allt det sista i BB-väskan samt proppat min handväska full med grejer som vi skulle ha med oss.
Robin ringde och dom sa att vi fick komma när vi ville så han hjälpte mig att få på mig kläder och så bar han ut väskorna till bilen samt hjälpte mig.
For via mamma och pappa och bytte skor och lämnade mina nycklar till mamma och skrev en lapp åt dom att vi skulle åka in.

Robin tänkte att vi skulle ta bussvägen dit för klockan var 5 i 8 på morgonen och vi hade inte direkt tid att sätta oss i bilkön som uppstår utanför oss då. Varje gupp i vägen kändes som stora bumpers och vid Nya Åland skrek jag åt honom att stanna för då fick jag en värk. Körde vidare när den var slut och precis när vi kommit bort från bussvägen så mötte vi stadsbussen, hehe.
Parkerade och kom ur bilen, Robin kånkade på alla väskor och vi hann halvvägs till ingången innan jag måsta stanna och luta mig mot nån stengrej utanför sjukhuset och andas igenom en värk. Nästa kom när vi var precis efter där man tar blodprov, så nu började jag nog själv fatta att det var mindre än 5 minuter mellan värkarna. Tog hissen upp och precis när vi kom innanför dörrarna till BB kom en till, då stod jag lutad mot Robin och en rysk städerska kom och frågade oss om vi behövde rullstol, haha. Sen kom barnmorskan Mona och visade oss till intagningsrummet (hade varit i det rummet på tisdagen och gjort ett CTG på magen för bebisens hjärtljud var nere på 110, men allt var bra ändå).
Fick återigen CTG runt magen och hjärtljud samt samandragningar registrerades i ca en halvtimme. Spydde en gång till i det rummet och satt och klämde Robins hand varje gång en värk kom.
Sen kom Mona igen och kände efter hur mycket öppen jag var, 3 cm. Var helt förberedd på att det skulle vara MAX 1,5 cm så det var ju goda nyheter. Hon sa att vi kunde ju åka hem igen om vi ville eftersom vi bodde så nära men absolut inte sa jag, har vi en gång kommit in så åker vi inte hem förrän vi har vår bebis med oss!

Fick gå till förlossningssalen (den med badkar, yesyesyes!).
Började klä av mig samtidigt som värkarna kom ganska tätt och tövlade sen ner mig i badkaret. Robin satt bredvid med huvudet lutat mot kanten och han somnade nog till några minuter.
Andra värken i badkaret kände jag knappt av, tänkte att "Oj, vad händer nu ?". Lyckades somna till en stund jag med. Men följande värk gjorde jätteont och jag kunde inte längre ligga stilla och slappna av som tidigare, fick någon form av panik och ville genast upp och kissa istället. Krånglade mig upp och ställde mig i duschen för att kissa, ville inte sitta ner när det gjorde ont.
Och det var mycket skönare att stå med duschen mot magen och spola varmt på (konstigt att jag inte kände så när vi var hemma).

Sa till Robin att "Nu behöver jag nånting annat mot smärtan, LUSTGAS!"
"Jaha, men ville du inte pröva akupunktur då ?"
Och det ville jag nog men kände att det inte fanns tid att börja pallra med nå nålar och se om det skulle hjälpa eller inte.
Just då kom Mona in och satte igång lustgasen, klädde på mig en snygg sjukhusskjorta och troligtvis världens fulaste nättrosor med en gigantisk binda i, haha.
Satt i sängen och Robin bredvid, innan jag började andas i masken sa jag till Robin "Om jag får panik sen för att jag blir yr i huvudet så måste du ta masken av mig!"
Var rädd att jag skulle börja må illa och i värsta fall spy av gasen och så trodde jag att den skulle smaka jätteäckligt.

Andades bara lite försiktigt i den först och den smakade varken bu eller bä, lite beskt kanske. Vågade inte dra så djupa andetag. Missade helt när jag skulle andas och inte andas i masken så jag kände av kanske 5 värkar till och nu gjorde det duktigt ont, men fortfarande hanterbart.
Sen lyckades jag pricka rätt med lustgasen och nu drog jag djupa, långa andetag. Kände inte alls av någon smärta längre och tittade på Robin med groggiga ögon och flinade stort. Han började skratta åt mig och jag sluddrade åt honom att han fan inte skulle få ta masken av mig.
Började med lustgasen kl 10 och det var nog som att komma till ett mindre himmelrike.
Sååååå skönt, och att jag inte började må illa heller, hade jag aldrig trott!

Det var som att vara full första gången på tio månader och det var underbart, allt blev så roligt utan att jag visste varför. Jag sluddrade om fiskmåsar för jag trodde att jag hörde såna, hade också ringt mamma och nojsa om nån kamera och sagt åt henne att "Jag vill inte att han där Frankman kommer hit!".
Skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara lustgasen men det ska jag inte tråka ut er med.
Till slut låg jag bara och flåsa i masken när jag själv kände för det så emellanåt kände jag av några värkar och då grät jag, det var inte alls skönt. Plus att jag var så groggy så jag blev som på fyllan, att man börjar lipa för ingenting typ.
"OJ, nu blev det ju helt blött!" utbrast jag och det var såklart vattnet som gick. Vi kollade efter och det var fin, klar fostervätska som kom så allt var bara bra.

Mona frågade om jag ville ha en epidural och då hade jag bara visat tummen upp åt henne, skulle inte ha tackat ja till den om jag varit nykter. Hon sa att jag måste kissa före dom kunde sätta in den och upp ur sängen var väl det sista jag ville så jag började grina lite över det också. Men Robin lyckades få upp mig och ledde mig till toaletten, tror inte att jag kissade för jag var varken nödig eller på humör för att försöka kissa.
Tillbaka till sängen och efter ett tag kom två manliga narkosläkare och började förbereda för epiduralen. Jag fick fortfarande ha min kära lustgas till hands och fortsatte andas på som bara den.
Hörde hur dom skrattade och skämtade om nånting och jag sa "Robin kom hit jag ska viska till dig!"
"Jaså, vad ska du viska ?"
"Jag tycker inte om dom där, dom skrattar ju åt mig!"
Varpå Robin försöker förklara för mig vad dom egentligen skrattade åt, men inte förstod jag något då heller.
Sen frågade han ena "Känner du det här", och jag kände ett litet stick i ryggen, tänkte att det var väl inte så farligt, det är nog för att jag har lustgasen som jag inte kände när dom satt den.
Men Ha-Ha, det var ju bara bedövningsnålen jag hade känt, SEN kom det riktigt obehagliga, kände precis hur dom förde nånting ut och in mellan ryggkotorna på mig, det bara ilade och hade sig, huuga.
Men sen satt den där till sist och all värk i magen försvann, Mona lät mig ändå flåsa på i lustgasmasken och jag fortsatte yra och bad om ursäkt för att jag inte kunde prata för jag "är ju så jävla bedövad i käften!"
Men sen började jag somna till ca 5 sekunder varje gång jag andades in, då trodde jag att dom absolut skulle ta masken av mig så jag låg och knep hårt i Robins hand så dom skulle tro att jag fortfarande var vaken. Hörde massa surrande och pipande och det var bara skönt att vara helt borta ett tag. Robin fick lunch och jag började gapskratta när Mona råkade kalla honom för Robert. "Neeeeej men han heter ju ROBIN! hahahahah". Dom hade nog också rätt roligt åt mig.

12:45 kanske klockan var när hela min kropp började krampa ihop sig (krystimpulser).
Det var helt sjukt hur kroppen kunde göra så helt själv, och jag försökte hålla emot men inte hjälpte det heller. Hela kroppen bara ryckte och jag kände hur den började krysta lite smått av sig själv. Och så kom det konstiga ljud ur mig också, jag kunde inte styra någonting själv. Mona sa åt mig att "nästa gång du känner att det krampar så där så vill jag att du tar tag i knävecket och drar benet mot dig samtidigt som du trycker på"
"Wow, är det redan dags att krysta" tänkte jag.
Försökte göra som hon sa men det kändes inte som att nånting hände så dom ville vända över mig i gynläge (låg på sidan först), och då blev jag riktigt sur när dom började dra i mig och det började trycka på ännu mera när jag lade mig på rygg så det var väl lika bra det.
Kände ju inte när jag fick värkar så jag visste inte när jag skulle krysta eller inte krysta. Så jag tog i när jag själv tyckte att jag ville, och nu kom nog dom 35 snabbaste minuterna i mitt liv. Det kändes inte alls som att jag låg och krysta så länge.

Medan jag låg där så tänkte jag "SHIT, är det JAG som gör det här ?!".
Det var en så otroligt häftig känsla. När vi kom in på förlossningen hade jag trott att det inte alls skulle gå bra att krysta eftersom jag hade så ont redan då, men det gick ju hundra gånger bättre än jag förberett mig på!
Jag kände mig faktist bäst och starkast i hela världen just då. Och Robin sen då! Han var så himla peppande och stöttande mot mig så jag trodde ju nästan att det var en annan person!
Utan honom där bredvid hade jag nog inte klarat av det lika snabbt.
Varje gång jag kände att jag ville sluta så tänkte jag att jag måste ta i lite lite till, så jag låg och tryckte på allt vad jag kunde så länge det bara gick. Sen äntligen kände jag hur huvudet kom ut, och då tänkte jag fan inte vänta med att krysta en gång till så jag tog i en sista gång och hela hon kom ut.
Jag började gråta och det gjorde nog Robin också. Det första jag såg av henne var rumpan så jag såg direkt att det var en flicka men jag vågade inte tro på det förrän jag hade lyft upp henne och tittat noga en gång. Det var nog den underbaraste känslan i hela mitt liv, att få upp sitt barn på magen och få möta det för första gången, det finns inget som slår det. Hon var så varm och geggig och jag kunde inte förstå att jag faktist var mamma nu.

Sen blev jag sydd där dom hade klippt ett litet snitt och sen fick Robin bada lilla prinsessan och jag fick lunch. Kort därefter fick vi gå till vårt rum och blev sen i sängen hela kvällen med vår lilla älskling och bara myste <3

För att sammanfatta det hela så var det här det absolut bästa som hänt i hela mitt liv. Det var så underbart och häftigt att föda barn. Alla borde få vara med om en förlossning (på ett eller annat sätt) under sitt liv. Det är så mäktigt och nästan overkligt när man väl befinner sig i den situationen så man undrar nästan om det faktist är en själv och inte någon annan som befinner sig där.
Jag skulle helt klart kunna göra om det och det kommer jag nog att göra någon gång, graviditeten var för mig värre än förlossningen men i slutändan är allt så himla värt det.
Från att värkarna började bli regelbundna till att bebis och moderkaka kommit ut tog det 9,5 timmar så det var en snabb förlossning för att vara första gången. Jag har bara positiva minnen från hela förloppet, jag kan helt ärligt inte säga EN ENDA sak som var negativt med förlossningen. Och jag skulle jättejätte gärna kunna spola tillbaka tiden till 07.10.10 och få uppleva allt igen, det var så härligt.