Lite sen uppdatering ;

Idag mår jag SKIT.
Började med att jag vaknade 06:51 imorse, var kissnödig som vanligt och slängde benen över sängkanten för att sedan ställa mig upp och gå till badrummet, rätt som det är när jag sitter där så börjar ALLT vingla, precis allt for bara fram och tillbaka och upp och ner och jag kunde omöjligt hålla blicken fokuserad. Rent reflexmässigt slängde jag mig ner i sängen igen, känner hur armar och ben börjar domna bort. Väckte Robin och sa att det är fan inte bra nu, han kliver upp och hämtar vatten åt mig men medans han är i köket börjar jag må så illa så spyreflexerna tog över hela kroppen och jag skenade in i badrummet och där blev jag sen sittande och spydde upp galla gång på gång på gång. Under den här tiden kunde jag bara titta ner i toastolen för när jag tittade upp så vinglade allt igen och det kändes som att jag skulle trilla omkull (fast jag redan satt ner) och om jag blundade så var det som en massa raketer under ögonlocken. Jag har ALDRIG kunnat tänka mig att vara så vinglig i huvudet ens, det var bland det värsta jag nånsin varit med om. Inte ens om jag skulle plussa ihop alla mina värsta fyllor så skulle jag ha trott att det skulle vinglat sådär mycket i ett och samma huvud. Såklart fick jag ju panik också och började fundera om vi skulle åka till akuten. Lyckligtvis så somnade jag om senare men under förmiddagen sprang jag upp och spydde x antal gånger och mot eftermiddagen blev jag liggande ända till nu typ för jag kände att om jag skulle ha ställt mig upp så skulle det ha vinglat igen och jag ville inte riskera det när jag var ensam hemma. Så jag fick ligga där kissnödig i ca 3 timmar tills Robin kom hem och ledde mig till toan.
Ja fyfan..
Och det är sånahär stunder som jag börjar tänka på förlossningar, smärta, blod och allt som hör där till. Och det i sin tur gör att jag får ännu mera panik och rädsla inför förlossningen så nu funderar jag starkt på att be om kejsarsnitt. Men jag vet inte, ikväll ska vi iallafall sätta oss ner och skriva upp positiva/negativa saker med naturlig födsel och kejsarsnitt.
Jag har ju alltid velat föda naturligt, och få gå igenom en förlossning.. Men jag vet inte om jag är psykiskt stark nog att klara av det. Hellre får dom ju cutta upp buken på mig och ta ut bebis den vägen än att jag ska ha ont och få panik och bebis blir stressad.
Sen dom stunder jag mår bra igen så går tankarna i att "Jo visst fan ska vi klara av en förlossning, det kommer ju bli kul" och då längtar jag liksom till att värkar och sånt ska börja. Men det finns inte en chans i hela världshistorien att jag skulle kunna få in dethär positiva tänkandet i huvudet när jag mår dåligt. Det är så konstigt alltihopa.

Skulle jag sammanfatta den här graviditeten kort så skulle det bli något i stil med ; Spyor, migrän, yrsel, rädsla, ryggont, osäkerhet och en grej som jag inte ser mig själv gå igenom flera gånger på mååånga år ännu. MEN jag tycker ändå att allt detta är värt det man får i slutändan, vägen dit är bara så himla lång..