När det inte längre finns någonting. Fast ändå finns det så mycket, en så stor grej, det största i hela världen. Men fortfarande ingenting, inga känslor, men samtidigt jättemycket blandade känslor. Ingen kärlek, men ändå så otroligt mycket kärlek.
Varför kunde inte jag haft tur ? Varför drabbar allt mig ?
Jag undrar själv hur länge jag ska orka åka runt i den här karusellen, innan jag äntligen får stopp på den och vågar kliva av. Vågar inse att jag inte ska vara här, jag förtjänar så mycket bättre. Och jag har insett det. Jag har bara inte insett att jag har insett det ännu.
Jag vet egentligen inte alls vad det där handlar om, men oavsett så är jag övertygad om (och har hört från många) att du är en alldeles strålande mamma. Ibland behöver man inte någon annan för att må bra fast det kanske känns så, ibland är man starkare själv. Hoppas allt löser sig för dig! :)
SvaraRadera